Eftermiddagsfunderingar om nutidens framtid?

I dagens ledare i Bohusläningen så funderar chefsredaktören över framtidens press och nyhetskällor. Bohusläningen tappade prenumeranter under det gångna året, men detta till trots så tar tidningen ett kliv uppåt i listan över Sveriges största dagstidningar.
Orsaken till den här trenden går det många spekulationer och teorier om, men en av dem är att utbudet av nyheter blir större och större. Det finns många fria och gratis nyhetsbloggar och sidor på internet som rapporterar - mer eller mindre seriöst - om vad som händer i nutiden. Jag har hört att termen "sociala medier" används om dem. Detta är så klart på kort sikt en bra sak, en företeelse som öppnar upp den offentliga diskussionen, och därmed förstärker demokratin.
Men eftersom många bloggar inte har någon som kan ta ansvar för det skrivna, det blir upp till individen att göra den etiska bedömning som är så viktig. Och de flesta bloggare känner antagligen inte till de regelverk som svensk press har enats om att följa. Med det regelverket vill svenska journalister motverka en lagstiftad text om vad som är tillåtet att säga och inte, förutom tryckfrihetslagen så klart.
Våra tidningar, som med en person som ställs till svars för vad som skrivs och med professionella journalister opartiskt rapporterar om händelser fyller en livsviktig funktion i vårt samhälle. Mardrömmen är att det blir så få människor som är villiga att betala för sina nyheter att de professionella medierna dör ut. Kvar blir ett stort opartiskt informationshål. Men det är väl det som är SVT's främsta uppgift att förhindra, så det kommer antagligen aldrig hända.

Samtidigt sjunker Franska tidningars upplagor, och förtroendet för tidningarna är Europas lägsta. Men all heder åt Franska staten som lägger ner ofattbara 2,1 miljarder euro på att stödja tidningarna, och framförallt dagspressen. Om nu detta är en lite överdriven summa låter jag vara osagt.

Som jag redan har nämnt så har Sveriges medier enats om några ganska korta regler över vad man bör publicera. Men detta är alltså ingen lag, utan bara rekommendationer som, mig veterligen, alla svenska medier har anammat.
Dessa riktlinjer kan - och görs - tolkas på olika sätt. Ett typexempel på detta är hur pressen har följt det uppmärksammade mordet i Malmö. Om hurvida det är till allmänhetens intresse att få veta deras religiösa tillhörighet. Jag kan känna att vi särbehandlar de grupper som har varit utsatta för mycket förolämpningar. Är det möjligt att få en jämställd syn på till exempel homosexuella om alla journalister tänker sig för både en och två gånger innan han formulerar en mening om homosexuella?
Självklart inser även jag vikten av att inte förolämpa någon folkgrupp i media, men samtidigt är något som faktiskt säljer, och därmed borde väl allmänintresset vara stort? Men om en tidning skulle tänka på det sättet skulle snart inget döljas i brödtexten, vilket är helt oacceptabelt. Vad som skrivs och inte är en hårfin gräns som varje enskild journalist och tidning får väga själv, enligt min mening. Men jag menar också att skribenten, eller den som ansvarar för formuleringarna får ställas till svars för det han skriver.

Som sista stycke vill jag nämna att det finns det en blogg som är kritisk mot nyhetsbyrån TT (www.tt-kritik.blogspot.com om någon är nyfiken). Bloggen har bland annat anklagat TT (eller någon skribent för TT) för att vara antiisraeliska i frågan om Gaza. Nu ska man kanske inte tro på det de skriver helt och hållet, vilket är värt att tänka på att samma motto gäller för all rapportering och press. Alla har gjort fel någon gång, och det kommer hända igen. Men bloggen är ett bra exempel på att det är lättare att nå ut till många läsare i dagens informationssamhälle, på gott och ont.

//Zimon

Lockande bilder.

Dagens nyheters framsida idag (fredag) är sammansatt som de flesta moderna dagstidningar. En rubrik högst upp i vänstra hörnet till den artikel som, enligt DN, har högst nyhetsvärde. Under denna rubrik och tillhörande ettatext så finns framsidans största bild, placerad så man ser halva när tidningen är hopvikt, så att tidningen måste vikas ut för att få en helhetsbild (ett högst medvetet knep)... Den här bilden är den som bedöms som bäst, ”dragarbild”, med rubrik och ettatext. Bilden och artikeln handlar idag om inspelningen av Millennium-trilogin. I ettatexten står det att DNs utsände var den ende journalisten som fick följa inspelningen under hösten. Alltså berättar man redan på framsidan att DN är den enda tidningen som kommer ha ett reportage om den inspelningen. När jag slår upp reportaget är det en helsidebild på nästa uppslag, allt för att fånga ögat och försöka snärja blicken för oss läsare.

Detta är med andra ord en artikel som har fått ett högt nyhetsvärde och hamnat på första sidan. Lite av en motsats till artikeln om satellitkrocken med andra ord. Mycket varför artikeln hamnade på framsidan beror nog på att de bedömde bilden som väldigt bra, en bild som lockar och intresserar till läsning. En annan sak, som jag redan nämnt, är att de är ensamma om nyheten. , därför kallar man artikeln för ett reportage. Med vilket mest menas en längre artikel med bilder och inte sällan med intervjuer, och så är även fallet i dagens tidning.

Reportaget innehåller en lång intervju med en av skådespelarna. Filmen är en filmatisering av Stig Larssons roman ”Män som hatar kvinnor” - en svensk författare och en svensk film. Det gör att läsaren känner lite mer personlig relation till både filmen, skådespelarna och boken. Många i vårt land tycker även om film, och tittar på TV flera gånger i veckan, kanske till och med går på bio ibland. Och på toppen av allt så är filmen aktuell och ska ha premiär den 27 februari, om bara 14 dagar.

Världens smäll smäller inte så högt i tidningarna

Inlägget är lite på initiativ av journalistik-kursen, där vi fick till uppgift att reflektera över några nyheter och nyhetsvärderingen bakom. Jag läste på torsdagens internetversion av GP om världens första krock i rymden. Nåja, i alla fall den första med två satelliter. (Länken är den här om någon är intresserad.)

Sett ur uppgiftens synpunkt är kanske artikeln ett dåligt exempel, men jag kommer tänka till lite om det ändå. Några anledningar till varför jag ser det som ett dåligt exempel är: Det publicerades på GP's internetportal, där det verkar vara den senaste nyheten som läggs högst upp (och alltså ges störst utrymme); Det kommer från TT, alltså har inte GP bemödat sig med att skriva en egen artikel om det, vilket tyder på att de anser att saken har för lågt nyhetsvärde. Men det här betyder bara att det är en låg nyhetsvärdering, vilket är lika intressant som varför något skulle ha en hög värdering.

Efter en snabb sökning på internet så ser jag samma notis från TT i flera kvällstidningar, morgontidningar och Sveriges radio. Av dessa är SR de enda som jag ser har valt att skriva mer än TT's information, och det var inte särskilt mycket. Så vad är det i nyhetsvärderingen som gör den här notisen så ointressant? En nyhet som säkert skulle kunna tillägnas en artikel i en populärvetenskaplig tidning.

Teorin bakom nyhetsvärdering är enkel, ju fler som är intresserade desto bättre, och så klart har seriösare nyhetsmedier en plikt att informera om saker som berör och är viktiga, även om de ter sig tråkiga. En nyhet blir intressantare om mediet är ensamt om nyheten, är aktuellt och händer i det område där mediet har sin publik. Och självklart ska det inte gå emot någon etisk policy och princip som till exempel tidningen har.

En bra rubrik till rymdkrocken hade fått mig att läsa igenom artikeln, men jag kan inte värdera artikeln på mina egna intressen. Och i det enda som riktigt går in på min lista över vad som är intressant är att det är aktuellt. Det kommer inte bli en tidnings ”egna” nyhet om inte tidningen tar upp saken ur en annan vinkel. En annan vinkel skulle kunna vara alla vrakdelar som ramlar ner och på vilket sätt de skadar människor och djur.