Dödsläger? -Sånt är livet...

Ryszard Kapuscinski är en författare och journalist med anmärkningsvärd historia. Han är född 1932 i Polen och är uppväxt under ständiga hot från Sovjet. I hans bok ”Imperiet” har han skildrat sina erfarenheter om sovjetunionen, om det Imperium som har varit och resterna efter det. Han börjar med sin barndom, hur det var att växa upp under hot och med en konstant skräck. Han skriver om hur barndomens lek blandas med deporteringståg och bönfallande människor. Om när klasskamrater och lärare försvinner.

Kapuscinskis ögonvittnesskildringar varvas med delar som kan liknas vid en historielektion. Det känns som ett mellanting mellan ett reportage, roman och en lärobok något som jag tror är utmärkande för new journalism. Som exempel skriver han mycket om Armenien, när han i ”handlingen” befinner sig där. Det ger ett genuint intryck av att han är mycket kunnig och påläst. Han berättar det läsaren kan förmodas att inte veta när det ger en större bild av det han för stunden skildrar. I stycket undervisar han läsaren pedagogiskt med en text som inte är knastertorrt faktainriktad, utan levande och med berättarlust som ger läsupplevelsen så mycket mer.
I ett stycke skriver Kapuscinski om konjak. Det är ett av många stycken där han visar sina lite poetiska drag. Han beskriver hur konjak görs, hur det destillerade vinet får lagras i ekfat. Hur ekträdet ska växa och insupa sol, som sedan konjaken får ta del av. Om hur eken ska växa länge och sakta i torra marker. Han avslutar stycket med att berätta om hur gammal konjak stiger lugnt åt huvudet, utan brådska. - ”Men gör sitt ändå.”

På det sättet bryter han barskt av långa och poetiskt vackra stycken flera gånger i boken. Det har kanske lite journalistisk betydelse. Men det visar New journalisms fria sätt att kunna använda vilka artistiska grepp som helst bara det berikar läsupplevelsen. En intressant reflektion är om man lika gärna kan korta ner journalismen till diktform. Ett exempel, om än fiktionellt, skulle vara Hemmingways kortaste novell: ”For sale; Baby shoes; Never worn.” Att kunna säga så mycket på så få ord är få förunnat, men kanske skulle det kunna tillföra något i journalistiken, om inte annat som tankeexperiment?

Han lyckas blanda så fundamentalt olika sätt att skriva utan att det blir dåligt. Vid ett tillfälle målar han upp en bild av en hetlevrad azeriska så att jag ser framför mig henne skyldigt berätta om sitt land. Hon ser nationalism som något klandervärt, men ändå kan hon inte hindra sig själv från att peka stolt på en karta och visa hur vitt Azerbajdzjan en gång sträckte sig.

Kapuscinski gör sig närvarande i texten, och kommer ofta med subtila filosofiska reflektioner, men han bygger alltid vidare på filosofin med verkliga människor och händelser. Det är faktiskt en anledning till varför ”Imperiet” skiljer sig från en journalistisk text, Kapuscinski är hela tiden närvarande och kommer med egna reflektioner och tankar. Han citerar långa stycken av vad andra författare skriver och han ger lästips. Han skriver inte sina åsikter som att det just bara är åsikter, utan han skriver dem som påståenden. Han försöker flera gånger sammanfatta och beskriva den ryska mentaliteten, och uttrycket "Sånt är livet" kommer fram. Att acceptera det som händer som något oföränderligt. Ett annat citat från ryska läppar är "Lid och tig stilla". Det finns historier om människor som kommer tillbaka efter 20 år i läger. De kommer tillbaka till föräldrar och barn utan att någon frågar var han varit eller vad han upplevde. Människor är rädda för att vara nyfikna.

När han berättar om lägren i Kolyma är det så att man ryser över Stalins grymheter. Han blandar hans möten med byinvånarna och deras berättelser med citat från personer som satt i dessa läger i decennier.

Kapuscinski lägger ofta in stycken som känns som stora parenteser. Historier i historien. De för inte ”handlingen” framåt, de skulle säkerligen kunna tas bort utan att läsaren förstår mindre av vad skribenten vill ha fram. Han beskriver helt enkelt helt vanliga saker han ser på gatan och när han rör sig i de olika länderna. Det kan vara allt från hur en pojke och en gubbe pratar medan gubben häller upp te, till hur vissa personer beter sig i Moskvas varmvattenbassänger på vintern. Men detta till trots så tillför de texten något. Jag som läsare får en äkthetskänsla, som om jag var där eller som om jag såg det genom kapuscinskis ögon. Det är det här som gör Ryszard Kapuscinski till en av Polands största journalister.

Boken är indelad i tre delar, första delen avhandlar hans barndom. Den andra delen handlar om när Sovjet håller på att falla. Det blev som ett startskott för många journalister när gränserna öppnades upp och Kapuscinski reste runt Imperiet under 1989 – 1991. Den sista delen är som en epilog, en sammanfattning över det hela. Han skriver om hur det ser ut med lite perspektiv till allting.
Hans bok känns som en modern berättelse om Nils Holgersson även om den utspelar sig i Asien. Över lag så väcker boken mitt stora intresse och ger mig en stor lust att resa i det forna Imperiet, och jag får bittert insikt i hur lite jag egentligen vet om länders gränser och människorna.