Jag hade precis varit på ett upprop för ett biologprogram på GU. Första steget in i den akademiska världen. Ett enkelt sätt att för tredje gången flytta hemifrån. Infallet jag fick att anmäla mig till programmet fick jag för tre dagar sedan. Känslan av att tiden rinner genom mina händer som sand gjorde att jag lite flåsande, 15 minuter sent, kommer in till uppropssalen. Nästan två timmar av intensiv information där kårer, studentföreningar, studievägledare, fackförbund och lärare alla kämpade om vårt engagemang och intresse. Jag hörde med fasa någon ropa upp mitt namn. Mot bättre vetande hör jag mig själv säga "här..."
När vi återigen blev fria kände jag hur mitt infall föll mot verklighetens golv. Jag gick och avskrev mig, efter två timmars studentliv.
Jag hade inte en tanke på det community jag registrerade mig själv på, säkert två år tidigare. Ärligt talat hade jag nog glömt BookCrossing.com. Efter mitt personliga nederlag på universitetet går jag till ett favoritcafé, Javá. Med kaffekoppen i högsta hugg ser jag en bok tjusigt uppställd på en hylla. Mitt första möte med en riktig luffarbok. Jag tänkte försöka bli vän med boken, höra vad vilka historier den vill berätta, och låta våra vägar återigen gå åt olika håll.
Zimon
måndag 31 augusti 2009
torsdag 4 juni 2009
Blogg E
Hur definieras yrkesrollen journalist? Nationalencyklopedins definition är: "En person som (yrkesmässigt) skriver tidningsartiklar." Alla kan hålla med om att även en TV-reporter, dokumentärfilmare eller nyhetsankaret på Ekot skulle kunna kallas för journalist. Vad är det för gemensamt som alla dessa yrkesroller då har?
Här skulle jag vilja svara att det är att de förmedlar sanna händelser till andra människor. Det är som jag ser det journalistens arbete, oavsett vilket media han använder, det som är förenande och gemensamt är att det ska vara sant. Visst finns det de journalister genom tiderna som livnärt sig på att mer eller mindre ljuga och förfalska, ingen yrkesgrupp består av idel helgon. Men vad är det som är drivkraften bakom att rapportera? Och hur påverkas journalistiken av nutidens växande teknik och de så kallade sociala medierna? Bill Kovach och Tom Rosenstiel är några som dykt på djupet i dessa frågor i boken The Elements of Journalism.
Att journalister är bundna till sanningen är den största skillnaden mellan en journalist och en författare, eller som Kovach och Rosenstiel skriver: "In the end, the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction, or art." Att veta vem man skriver för är essentiellt, enligt författarna till boken. En tidning ska inte tryckas för att tjäna pengar som främsta mål, "en tidning skall skrivas för folket, inte nyhetscheferna."
Även om "journalist" inte är en yrkestitel som kräver ett visst certifikat så vet alla arbetande journalister om de etiska riktlinjer som finns för vad som är lämpligt att skriva. Det här leder mig in på de sociala medierna, där det främst är vanliga medborgare som skriver. Som Kovach och Rosenstiel skriver: "The Internet provides more people with a voice than ever before." Det här kan definitivt ses som en positiv sak. Folket kan direkt och enkelt ge journalister sina åsikter och reflektioner över en skriven artikel.
Man kan spekulera långt inom det här ämnet, men en sak är säker – det är en intressant tid vi lever i.
//Zimon
Här skulle jag vilja svara att det är att de förmedlar sanna händelser till andra människor. Det är som jag ser det journalistens arbete, oavsett vilket media han använder, det som är förenande och gemensamt är att det ska vara sant. Visst finns det de journalister genom tiderna som livnärt sig på att mer eller mindre ljuga och förfalska, ingen yrkesgrupp består av idel helgon. Men vad är det som är drivkraften bakom att rapportera? Och hur påverkas journalistiken av nutidens växande teknik och de så kallade sociala medierna? Bill Kovach och Tom Rosenstiel är några som dykt på djupet i dessa frågor i boken The Elements of Journalism.
Att journalister är bundna till sanningen är den största skillnaden mellan en journalist och en författare, eller som Kovach och Rosenstiel skriver: "In the end, the discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction, or art." Att veta vem man skriver för är essentiellt, enligt författarna till boken. En tidning ska inte tryckas för att tjäna pengar som främsta mål, "en tidning skall skrivas för folket, inte nyhetscheferna."
Även om "journalist" inte är en yrkestitel som kräver ett visst certifikat så vet alla arbetande journalister om de etiska riktlinjer som finns för vad som är lämpligt att skriva. Det här leder mig in på de sociala medierna, där det främst är vanliga medborgare som skriver. Som Kovach och Rosenstiel skriver: "The Internet provides more people with a voice than ever before." Det här kan definitivt ses som en positiv sak. Folket kan direkt och enkelt ge journalister sina åsikter och reflektioner över en skriven artikel.
Man kan spekulera långt inom det här ämnet, men en sak är säker – det är en intressant tid vi lever i.
//Zimon
lördag 2 maj 2009
Blogg D
En av de absolut mest essentiella grundstenarna i journalistiken är strävan efter objektivitet. Men jag ställer frågan om det är särskilt sunt med objektivitet, eller rättare sagt när medier säger sig vara objektiva. Jag tvivlar starkt på att någon människa någonsin kommer kunna skriva något objektivt. Jag ser inte världen på samma sätt som en annan, jag lägger vikt vid andra detaljer. Alla ser världen med sina ögon och med sina erfarenheter bakom sig. När en journalist skriver en artikel tänker han på att skriva objektivt, men kommer det någonsin att kunna bli objektivt när han ser genom sina egna ögon? Självklart är journalister mer eller mindre bra på att uttrycka sig utan att färga texten med sina åsikter, men kommer man någonsin att kunna skriva något helt objektivt. I en artikel blir man alltid tvungen att sålla mellan detaljer och synvinklar. Allt från vilka saker man väljer ut till hur man skriver dem beror på vem det är som skriver. Så är det rätt att påstå att något är objektivt när alla ser det på olika sätt?
Det här gäller läsaren också, läsaren betonar och lägger kanske större vikt vid andra stycken än vad journalisten menar. Här kommer jag in på det stora undantaget när det gäller journalisters strävan efter objektivitet - Kampanjjournalistik. Grenen där våra nyhetskällor istället mer eller mindre öppet propagerar för en sak. Propaganda är ett ord som ringer dåligt i mångas öron. Och med all rätt, en fri individ i ett demokratiskt samhälle skall ha rätt att själv bilda sig en åsikt av bra information från båda sidor. Men helgar ändamålet medlen? Om medierna till exempel lyckas påverka så att Dawit friges, är inte det bra?
/Zimon
Det här gäller läsaren också, läsaren betonar och lägger kanske större vikt vid andra stycken än vad journalisten menar. Här kommer jag in på det stora undantaget när det gäller journalisters strävan efter objektivitet - Kampanjjournalistik. Grenen där våra nyhetskällor istället mer eller mindre öppet propagerar för en sak. Propaganda är ett ord som ringer dåligt i mångas öron. Och med all rätt, en fri individ i ett demokratiskt samhälle skall ha rätt att själv bilda sig en åsikt av bra information från båda sidor. Men helgar ändamålet medlen? Om medierna till exempel lyckas påverka så att Dawit friges, är inte det bra?
/Zimon
fredag 3 april 2009
Dödsläger? -Sånt är livet...
Ryszard Kapuscinski är en författare och journalist med anmärkningsvärd historia. Han är född 1932 i Polen och är uppväxt under ständiga hot från Sovjet. I hans bok ”Imperiet” har han skildrat sina erfarenheter om sovjetunionen, om det Imperium som har varit och resterna efter det. Han börjar med sin barndom, hur det var att växa upp under hot och med en konstant skräck. Han skriver om hur barndomens lek blandas med deporteringståg och bönfallande människor. Om när klasskamrater och lärare försvinner.
Kapuscinskis ögonvittnesskildringar varvas med delar som kan liknas vid en historielektion. Det känns som ett mellanting mellan ett reportage, roman och en lärobok något som jag tror är utmärkande för new journalism. Som exempel skriver han mycket om Armenien, när han i ”handlingen” befinner sig där. Det ger ett genuint intryck av att han är mycket kunnig och påläst. Han berättar det läsaren kan förmodas att inte veta när det ger en större bild av det han för stunden skildrar. I stycket undervisar han läsaren pedagogiskt med en text som inte är knastertorrt faktainriktad, utan levande och med berättarlust som ger läsupplevelsen så mycket mer.
I ett stycke skriver Kapuscinski om konjak. Det är ett av många stycken där han visar sina lite poetiska drag. Han beskriver hur konjak görs, hur det destillerade vinet får lagras i ekfat. Hur ekträdet ska växa och insupa sol, som sedan konjaken får ta del av. Om hur eken ska växa länge och sakta i torra marker. Han avslutar stycket med att berätta om hur gammal konjak stiger lugnt åt huvudet, utan brådska. - ”Men gör sitt ändå.”
På det sättet bryter han barskt av långa och poetiskt vackra stycken flera gånger i boken. Det har kanske lite journalistisk betydelse. Men det visar New journalisms fria sätt att kunna använda vilka artistiska grepp som helst bara det berikar läsupplevelsen. En intressant reflektion är om man lika gärna kan korta ner journalismen till diktform. Ett exempel, om än fiktionellt, skulle vara Hemmingways kortaste novell: ”For sale; Baby shoes; Never worn.” Att kunna säga så mycket på så få ord är få förunnat, men kanske skulle det kunna tillföra något i journalistiken, om inte annat som tankeexperiment?
Han lyckas blanda så fundamentalt olika sätt att skriva utan att det blir dåligt. Vid ett tillfälle målar han upp en bild av en hetlevrad azeriska så att jag ser framför mig henne skyldigt berätta om sitt land. Hon ser nationalism som något klandervärt, men ändå kan hon inte hindra sig själv från att peka stolt på en karta och visa hur vitt Azerbajdzjan en gång sträckte sig.
Kapuscinski gör sig närvarande i texten, och kommer ofta med subtila filosofiska reflektioner, men han bygger alltid vidare på filosofin med verkliga människor och händelser. Det är faktiskt en anledning till varför ”Imperiet” skiljer sig från en journalistisk text, Kapuscinski är hela tiden närvarande och kommer med egna reflektioner och tankar. Han citerar långa stycken av vad andra författare skriver och han ger lästips. Han skriver inte sina åsikter som att det just bara är åsikter, utan han skriver dem som påståenden. Han försöker flera gånger sammanfatta och beskriva den ryska mentaliteten, och uttrycket "Sånt är livet" kommer fram. Att acceptera det som händer som något oföränderligt. Ett annat citat från ryska läppar är "Lid och tig stilla". Det finns historier om människor som kommer tillbaka efter 20 år i läger. De kommer tillbaka till föräldrar och barn utan att någon frågar var han varit eller vad han upplevde. Människor är rädda för att vara nyfikna.
När han berättar om lägren i Kolyma är det så att man ryser över Stalins grymheter. Han blandar hans möten med byinvånarna och deras berättelser med citat från personer som satt i dessa läger i decennier.
Kapuscinski lägger ofta in stycken som känns som stora parenteser. Historier i historien. De för inte ”handlingen” framåt, de skulle säkerligen kunna tas bort utan att läsaren förstår mindre av vad skribenten vill ha fram. Han beskriver helt enkelt helt vanliga saker han ser på gatan och när han rör sig i de olika länderna. Det kan vara allt från hur en pojke och en gubbe pratar medan gubben häller upp te, till hur vissa personer beter sig i Moskvas varmvattenbassänger på vintern. Men detta till trots så tillför de texten något. Jag som läsare får en äkthetskänsla, som om jag var där eller som om jag såg det genom kapuscinskis ögon. Det är det här som gör Ryszard Kapuscinski till en av Polands största journalister.
Boken är indelad i tre delar, första delen avhandlar hans barndom. Den andra delen handlar om när Sovjet håller på att falla. Det blev som ett startskott för många journalister när gränserna öppnades upp och Kapuscinski reste runt Imperiet under 1989 – 1991. Den sista delen är som en epilog, en sammanfattning över det hela. Han skriver om hur det ser ut med lite perspektiv till allting.
Hans bok känns som en modern berättelse om Nils Holgersson även om den utspelar sig i Asien. Över lag så väcker boken mitt stora intresse och ger mig en stor lust att resa i det forna Imperiet, och jag får bittert insikt i hur lite jag egentligen vet om länders gränser och människorna.
Kapuscinskis ögonvittnesskildringar varvas med delar som kan liknas vid en historielektion. Det känns som ett mellanting mellan ett reportage, roman och en lärobok något som jag tror är utmärkande för new journalism. Som exempel skriver han mycket om Armenien, när han i ”handlingen” befinner sig där. Det ger ett genuint intryck av att han är mycket kunnig och påläst. Han berättar det läsaren kan förmodas att inte veta när det ger en större bild av det han för stunden skildrar. I stycket undervisar han läsaren pedagogiskt med en text som inte är knastertorrt faktainriktad, utan levande och med berättarlust som ger läsupplevelsen så mycket mer.
I ett stycke skriver Kapuscinski om konjak. Det är ett av många stycken där han visar sina lite poetiska drag. Han beskriver hur konjak görs, hur det destillerade vinet får lagras i ekfat. Hur ekträdet ska växa och insupa sol, som sedan konjaken får ta del av. Om hur eken ska växa länge och sakta i torra marker. Han avslutar stycket med att berätta om hur gammal konjak stiger lugnt åt huvudet, utan brådska. - ”Men gör sitt ändå.”
På det sättet bryter han barskt av långa och poetiskt vackra stycken flera gånger i boken. Det har kanske lite journalistisk betydelse. Men det visar New journalisms fria sätt att kunna använda vilka artistiska grepp som helst bara det berikar läsupplevelsen. En intressant reflektion är om man lika gärna kan korta ner journalismen till diktform. Ett exempel, om än fiktionellt, skulle vara Hemmingways kortaste novell: ”For sale; Baby shoes; Never worn.” Att kunna säga så mycket på så få ord är få förunnat, men kanske skulle det kunna tillföra något i journalistiken, om inte annat som tankeexperiment?
Han lyckas blanda så fundamentalt olika sätt att skriva utan att det blir dåligt. Vid ett tillfälle målar han upp en bild av en hetlevrad azeriska så att jag ser framför mig henne skyldigt berätta om sitt land. Hon ser nationalism som något klandervärt, men ändå kan hon inte hindra sig själv från att peka stolt på en karta och visa hur vitt Azerbajdzjan en gång sträckte sig.
Kapuscinski gör sig närvarande i texten, och kommer ofta med subtila filosofiska reflektioner, men han bygger alltid vidare på filosofin med verkliga människor och händelser. Det är faktiskt en anledning till varför ”Imperiet” skiljer sig från en journalistisk text, Kapuscinski är hela tiden närvarande och kommer med egna reflektioner och tankar. Han citerar långa stycken av vad andra författare skriver och han ger lästips. Han skriver inte sina åsikter som att det just bara är åsikter, utan han skriver dem som påståenden. Han försöker flera gånger sammanfatta och beskriva den ryska mentaliteten, och uttrycket "Sånt är livet" kommer fram. Att acceptera det som händer som något oföränderligt. Ett annat citat från ryska läppar är "Lid och tig stilla". Det finns historier om människor som kommer tillbaka efter 20 år i läger. De kommer tillbaka till föräldrar och barn utan att någon frågar var han varit eller vad han upplevde. Människor är rädda för att vara nyfikna.
När han berättar om lägren i Kolyma är det så att man ryser över Stalins grymheter. Han blandar hans möten med byinvånarna och deras berättelser med citat från personer som satt i dessa läger i decennier.
Kapuscinski lägger ofta in stycken som känns som stora parenteser. Historier i historien. De för inte ”handlingen” framåt, de skulle säkerligen kunna tas bort utan att läsaren förstår mindre av vad skribenten vill ha fram. Han beskriver helt enkelt helt vanliga saker han ser på gatan och när han rör sig i de olika länderna. Det kan vara allt från hur en pojke och en gubbe pratar medan gubben häller upp te, till hur vissa personer beter sig i Moskvas varmvattenbassänger på vintern. Men detta till trots så tillför de texten något. Jag som läsare får en äkthetskänsla, som om jag var där eller som om jag såg det genom kapuscinskis ögon. Det är det här som gör Ryszard Kapuscinski till en av Polands största journalister.
Boken är indelad i tre delar, första delen avhandlar hans barndom. Den andra delen handlar om när Sovjet håller på att falla. Det blev som ett startskott för många journalister när gränserna öppnades upp och Kapuscinski reste runt Imperiet under 1989 – 1991. Den sista delen är som en epilog, en sammanfattning över det hela. Han skriver om hur det ser ut med lite perspektiv till allting.
Hans bok känns som en modern berättelse om Nils Holgersson även om den utspelar sig i Asien. Över lag så väcker boken mitt stora intresse och ger mig en stor lust att resa i det forna Imperiet, och jag får bittert insikt i hur lite jag egentligen vet om länders gränser och människorna.
tisdag 3 mars 2009
En liten bit längre i samma hjulspår.
Jag fastnade lite i det här med pressetiken. Egentligen hade jag tänkt kommentera i andras inlägg just nu, men efter några stycken så blev det ganska fristående och inte alls som en kommentar. Så jag tänkte fundera lite till över det där med pressetiken här istället.
En del av er kanske har uppmärksammat att jag även läser en kurs i filosofi. Kursen är minst sagt spännande och riktar in sig på olika aspekter av livets mening, enligt olika tänkare, kulturer, religioner och vanliga dödliga. Den första boken vi skulle läsa är skriven av en psykolog vid namn Jonathan Haidt. Mycket av hans tid ägnar han åt att försöka bli klok på sådan där moral som vi människor har. Om någon av er läsare har, liksom mig, svårt att sära på begreppen etik och moral kan jag bespara er en Wikipedia-sökning genom att berätta att etik är läran om moralen. Vart jag vill komma med det här är att han i sin bok nämner en intressant sak. Han beskriver i ett kapitel om det mänskliga och nödvändiga(!) med att skvallra. Han visar på forskning som säger att det är nödvändigt för så stora sociala grupper som vi lever i att skvallra. Att det hjälper oss att få en uppfattning även om människor vi inte har fått direkt kontakt med. För att ge ett enkelt exempel: Om en person har rykte om sig att utnyttja människor som han lär känna så har du en möjlighet att värja dig mot det om du har hört talas om det.
Jag finner det här väldigt intressant, särskilt om man funderar över pressetiken, och hur mycket man får "skvallra" i en tryckt tidning. Men ämnet är så otroligt mångsidigt. Jag har svårt att bli bekväm med tanken på att få se mördares ansikten i tidningen, jag skulle inte alls tycka om det om det visade sig vara en av mina vänner som blev uthängd. Risken är stor att media tar över bestraffandet i samhället, att media går ifrån sin roll som opartisk skildring av vad som faktiskt hände.
Men det finns naturligtvis en ljusare sida av saken, ur ett samhällsperspektiv, tänk om det lades till som ett tänkbart straff att hängas ut i media? Om, åtminstone i de extrema fallen där det är få spörsmål i vilket fall som helst, en domare skulle kunna döma en brottsling till att bli uthängd i media, hur skulle vårt samhälle se ut då?
Jag hoppas jag väckt lite tankar med inlägget som ni kan spinna vidare på, för det är då absolut något som jag kommer gå och fundera över. Men nu hejdar jag mig motvilligt från att skriva mer om saken, i alla fall just nu.
//Zimon
En del av er kanske har uppmärksammat att jag även läser en kurs i filosofi. Kursen är minst sagt spännande och riktar in sig på olika aspekter av livets mening, enligt olika tänkare, kulturer, religioner och vanliga dödliga. Den första boken vi skulle läsa är skriven av en psykolog vid namn Jonathan Haidt. Mycket av hans tid ägnar han åt att försöka bli klok på sådan där moral som vi människor har. Om någon av er läsare har, liksom mig, svårt att sära på begreppen etik och moral kan jag bespara er en Wikipedia-sökning genom att berätta att etik är läran om moralen. Vart jag vill komma med det här är att han i sin bok nämner en intressant sak. Han beskriver i ett kapitel om det mänskliga och nödvändiga(!) med att skvallra. Han visar på forskning som säger att det är nödvändigt för så stora sociala grupper som vi lever i att skvallra. Att det hjälper oss att få en uppfattning även om människor vi inte har fått direkt kontakt med. För att ge ett enkelt exempel: Om en person har rykte om sig att utnyttja människor som han lär känna så har du en möjlighet att värja dig mot det om du har hört talas om det.
Jag finner det här väldigt intressant, särskilt om man funderar över pressetiken, och hur mycket man får "skvallra" i en tryckt tidning. Men ämnet är så otroligt mångsidigt. Jag har svårt att bli bekväm med tanken på att få se mördares ansikten i tidningen, jag skulle inte alls tycka om det om det visade sig vara en av mina vänner som blev uthängd. Risken är stor att media tar över bestraffandet i samhället, att media går ifrån sin roll som opartisk skildring av vad som faktiskt hände.
Men det finns naturligtvis en ljusare sida av saken, ur ett samhällsperspektiv, tänk om det lades till som ett tänkbart straff att hängas ut i media? Om, åtminstone i de extrema fallen där det är få spörsmål i vilket fall som helst, en domare skulle kunna döma en brottsling till att bli uthängd i media, hur skulle vårt samhälle se ut då?
Jag hoppas jag väckt lite tankar med inlägget som ni kan spinna vidare på, för det är då absolut något som jag kommer gå och fundera över. Men nu hejdar jag mig motvilligt från att skriva mer om saken, i alla fall just nu.
//Zimon
fredag 27 februari 2009
Eftermiddagsfunderingar om nutidens framtid?
I dagens ledare i Bohusläningen så funderar chefsredaktören över framtidens press och nyhetskällor. Bohusläningen tappade prenumeranter under det gångna året, men detta till trots så tar tidningen ett kliv uppåt i listan över Sveriges största dagstidningar.
Orsaken till den här trenden går det många spekulationer och teorier om, men en av dem är att utbudet av nyheter blir större och större. Det finns många fria och gratis nyhetsbloggar och sidor på internet som rapporterar - mer eller mindre seriöst - om vad som händer i nutiden. Jag har hört att termen "sociala medier" används om dem. Detta är så klart på kort sikt en bra sak, en företeelse som öppnar upp den offentliga diskussionen, och därmed förstärker demokratin.
Men eftersom många bloggar inte har någon som kan ta ansvar för det skrivna, det blir upp till individen att göra den etiska bedömning som är så viktig. Och de flesta bloggare känner antagligen inte till de regelverk som svensk press har enats om att följa. Med det regelverket vill svenska journalister motverka en lagstiftad text om vad som är tillåtet att säga och inte, förutom tryckfrihetslagen så klart.
Våra tidningar, som med en person som ställs till svars för vad som skrivs och med professionella journalister opartiskt rapporterar om händelser fyller en livsviktig funktion i vårt samhälle. Mardrömmen är att det blir så få människor som är villiga att betala för sina nyheter att de professionella medierna dör ut. Kvar blir ett stort opartiskt informationshål. Men det är väl det som är SVT's främsta uppgift att förhindra, så det kommer antagligen aldrig hända.
Samtidigt sjunker Franska tidningars upplagor, och förtroendet för tidningarna är Europas lägsta. Men all heder åt Franska staten som lägger ner ofattbara 2,1 miljarder euro på att stödja tidningarna, och framförallt dagspressen. Om nu detta är en lite överdriven summa låter jag vara osagt.
Som jag redan har nämnt så har Sveriges medier enats om några ganska korta regler över vad man bör publicera. Men detta är alltså ingen lag, utan bara rekommendationer som, mig veterligen, alla svenska medier har anammat.
Dessa riktlinjer kan - och görs - tolkas på olika sätt. Ett typexempel på detta är hur pressen har följt det uppmärksammade mordet i Malmö. Om hurvida det är till allmänhetens intresse att få veta deras religiösa tillhörighet. Jag kan känna att vi särbehandlar de grupper som har varit utsatta för mycket förolämpningar. Är det möjligt att få en jämställd syn på till exempel homosexuella om alla journalister tänker sig för både en och två gånger innan han formulerar en mening om homosexuella?
Självklart inser även jag vikten av att inte förolämpa någon folkgrupp i media, men samtidigt är något som faktiskt säljer, och därmed borde väl allmänintresset vara stort? Men om en tidning skulle tänka på det sättet skulle snart inget döljas i brödtexten, vilket är helt oacceptabelt. Vad som skrivs och inte är en hårfin gräns som varje enskild journalist och tidning får väga själv, enligt min mening. Men jag menar också att skribenten, eller den som ansvarar för formuleringarna får ställas till svars för det han skriver.
Som sista stycke vill jag nämna att det finns det en blogg som är kritisk mot nyhetsbyrån TT (www.tt-kritik.blogspot.com om någon är nyfiken). Bloggen har bland annat anklagat TT (eller någon skribent för TT) för att vara antiisraeliska i frågan om Gaza. Nu ska man kanske inte tro på det de skriver helt och hållet, vilket är värt att tänka på att samma motto gäller för all rapportering och press. Alla har gjort fel någon gång, och det kommer hända igen. Men bloggen är ett bra exempel på att det är lättare att nå ut till många läsare i dagens informationssamhälle, på gott och ont.
//Zimon
Orsaken till den här trenden går det många spekulationer och teorier om, men en av dem är att utbudet av nyheter blir större och större. Det finns många fria och gratis nyhetsbloggar och sidor på internet som rapporterar - mer eller mindre seriöst - om vad som händer i nutiden. Jag har hört att termen "sociala medier" används om dem. Detta är så klart på kort sikt en bra sak, en företeelse som öppnar upp den offentliga diskussionen, och därmed förstärker demokratin.
Men eftersom många bloggar inte har någon som kan ta ansvar för det skrivna, det blir upp till individen att göra den etiska bedömning som är så viktig. Och de flesta bloggare känner antagligen inte till de regelverk som svensk press har enats om att följa. Med det regelverket vill svenska journalister motverka en lagstiftad text om vad som är tillåtet att säga och inte, förutom tryckfrihetslagen så klart.
Våra tidningar, som med en person som ställs till svars för vad som skrivs och med professionella journalister opartiskt rapporterar om händelser fyller en livsviktig funktion i vårt samhälle. Mardrömmen är att det blir så få människor som är villiga att betala för sina nyheter att de professionella medierna dör ut. Kvar blir ett stort opartiskt informationshål. Men det är väl det som är SVT's främsta uppgift att förhindra, så det kommer antagligen aldrig hända.
Samtidigt sjunker Franska tidningars upplagor, och förtroendet för tidningarna är Europas lägsta. Men all heder åt Franska staten som lägger ner ofattbara 2,1 miljarder euro på att stödja tidningarna, och framförallt dagspressen. Om nu detta är en lite överdriven summa låter jag vara osagt.
Som jag redan har nämnt så har Sveriges medier enats om några ganska korta regler över vad man bör publicera. Men detta är alltså ingen lag, utan bara rekommendationer som, mig veterligen, alla svenska medier har anammat.
Dessa riktlinjer kan - och görs - tolkas på olika sätt. Ett typexempel på detta är hur pressen har följt det uppmärksammade mordet i Malmö. Om hurvida det är till allmänhetens intresse att få veta deras religiösa tillhörighet. Jag kan känna att vi särbehandlar de grupper som har varit utsatta för mycket förolämpningar. Är det möjligt att få en jämställd syn på till exempel homosexuella om alla journalister tänker sig för både en och två gånger innan han formulerar en mening om homosexuella?
Självklart inser även jag vikten av att inte förolämpa någon folkgrupp i media, men samtidigt är något som faktiskt säljer, och därmed borde väl allmänintresset vara stort? Men om en tidning skulle tänka på det sättet skulle snart inget döljas i brödtexten, vilket är helt oacceptabelt. Vad som skrivs och inte är en hårfin gräns som varje enskild journalist och tidning får väga själv, enligt min mening. Men jag menar också att skribenten, eller den som ansvarar för formuleringarna får ställas till svars för det han skriver.
Som sista stycke vill jag nämna att det finns det en blogg som är kritisk mot nyhetsbyrån TT (www.tt-kritik.blogspot.com om någon är nyfiken). Bloggen har bland annat anklagat TT (eller någon skribent för TT) för att vara antiisraeliska i frågan om Gaza. Nu ska man kanske inte tro på det de skriver helt och hållet, vilket är värt att tänka på att samma motto gäller för all rapportering och press. Alla har gjort fel någon gång, och det kommer hända igen. Men bloggen är ett bra exempel på att det är lättare att nå ut till många läsare i dagens informationssamhälle, på gott och ont.
//Zimon
fredag 13 februari 2009
Lockande bilder.
Dagens nyheters framsida idag (fredag) är sammansatt som de flesta moderna dagstidningar. En rubrik högst upp i vänstra hörnet till den artikel som, enligt DN, har högst nyhetsvärde. Under denna rubrik och tillhörande ettatext så finns framsidans största bild, placerad så man ser halva när tidningen är hopvikt, så att tidningen måste vikas ut för att få en helhetsbild (ett högst medvetet knep)... Den här bilden är den som bedöms som bäst, ”dragarbild”, med rubrik och ettatext. Bilden och artikeln handlar idag om inspelningen av Millennium-trilogin. I ettatexten står det att DNs utsände var den ende journalisten som fick följa inspelningen under hösten. Alltså berättar man redan på framsidan att DN är den enda tidningen som kommer ha ett reportage om den inspelningen. När jag slår upp reportaget är det en helsidebild på nästa uppslag, allt för att fånga ögat och försöka snärja blicken för oss läsare.
Detta är med andra ord en artikel som har fått ett högt nyhetsvärde och hamnat på första sidan. Lite av en motsats till artikeln om satellitkrocken med andra ord. Mycket varför artikeln hamnade på framsidan beror nog på att de bedömde bilden som väldigt bra, en bild som lockar och intresserar till läsning. En annan sak, som jag redan nämnt, är att de är ensamma om nyheten. , därför kallar man artikeln för ett reportage. Med vilket mest menas en längre artikel med bilder och inte sällan med intervjuer, och så är även fallet i dagens tidning.
Reportaget innehåller en lång intervju med en av skådespelarna. Filmen är en filmatisering av Stig Larssons roman ”Män som hatar kvinnor” - en svensk författare och en svensk film. Det gör att läsaren känner lite mer personlig relation till både filmen, skådespelarna och boken. Många i vårt land tycker även om film, och tittar på TV flera gånger i veckan, kanske till och med går på bio ibland. Och på toppen av allt så är filmen aktuell och ska ha premiär den 27 februari, om bara 14 dagar.
Detta är med andra ord en artikel som har fått ett högt nyhetsvärde och hamnat på första sidan. Lite av en motsats till artikeln om satellitkrocken med andra ord. Mycket varför artikeln hamnade på framsidan beror nog på att de bedömde bilden som väldigt bra, en bild som lockar och intresserar till läsning. En annan sak, som jag redan nämnt, är att de är ensamma om nyheten. , därför kallar man artikeln för ett reportage. Med vilket mest menas en längre artikel med bilder och inte sällan med intervjuer, och så är även fallet i dagens tidning.
Reportaget innehåller en lång intervju med en av skådespelarna. Filmen är en filmatisering av Stig Larssons roman ”Män som hatar kvinnor” - en svensk författare och en svensk film. Det gör att läsaren känner lite mer personlig relation till både filmen, skådespelarna och boken. Många i vårt land tycker även om film, och tittar på TV flera gånger i veckan, kanske till och med går på bio ibland. Och på toppen av allt så är filmen aktuell och ska ha premiär den 27 februari, om bara 14 dagar.
torsdag 12 februari 2009
Världens smäll smäller inte så högt i tidningarna
Inlägget är lite på initiativ av journalistik-kursen, där vi fick till uppgift att reflektera över några nyheter och nyhetsvärderingen bakom. Jag läste på torsdagens internetversion av GP om världens första krock i rymden. Nåja, i alla fall den första med två satelliter. (Länken är den här om någon är intresserad.)
Sett ur uppgiftens synpunkt är kanske artikeln ett dåligt exempel, men jag kommer tänka till lite om det ändå. Några anledningar till varför jag ser det som ett dåligt exempel är: Det publicerades på GP's internetportal, där det verkar vara den senaste nyheten som läggs högst upp (och alltså ges störst utrymme); Det kommer från TT, alltså har inte GP bemödat sig med att skriva en egen artikel om det, vilket tyder på att de anser att saken har för lågt nyhetsvärde. Men det här betyder bara att det är en låg nyhetsvärdering, vilket är lika intressant som varför något skulle ha en hög värdering.
Efter en snabb sökning på internet så ser jag samma notis från TT i flera kvällstidningar, morgontidningar och Sveriges radio. Av dessa är SR de enda som jag ser har valt att skriva mer än TT's information, och det var inte särskilt mycket. Så vad är det i nyhetsvärderingen som gör den här notisen så ointressant? En nyhet som säkert skulle kunna tillägnas en artikel i en populärvetenskaplig tidning.
Teorin bakom nyhetsvärdering är enkel, ju fler som är intresserade desto bättre, och så klart har seriösare nyhetsmedier en plikt att informera om saker som berör och är viktiga, även om de ter sig tråkiga. En nyhet blir intressantare om mediet är ensamt om nyheten, är aktuellt och händer i det område där mediet har sin publik. Och självklart ska det inte gå emot någon etisk policy och princip som till exempel tidningen har.
En bra rubrik till rymdkrocken hade fått mig att läsa igenom artikeln, men jag kan inte värdera artikeln på mina egna intressen. Och i det enda som riktigt går in på min lista över vad som är intressant är att det är aktuellt. Det kommer inte bli en tidnings ”egna” nyhet om inte tidningen tar upp saken ur en annan vinkel. En annan vinkel skulle kunna vara alla vrakdelar som ramlar ner och på vilket sätt de skadar människor och djur.
Sett ur uppgiftens synpunkt är kanske artikeln ett dåligt exempel, men jag kommer tänka till lite om det ändå. Några anledningar till varför jag ser det som ett dåligt exempel är: Det publicerades på GP's internetportal, där det verkar vara den senaste nyheten som läggs högst upp (och alltså ges störst utrymme); Det kommer från TT, alltså har inte GP bemödat sig med att skriva en egen artikel om det, vilket tyder på att de anser att saken har för lågt nyhetsvärde. Men det här betyder bara att det är en låg nyhetsvärdering, vilket är lika intressant som varför något skulle ha en hög värdering.
Efter en snabb sökning på internet så ser jag samma notis från TT i flera kvällstidningar, morgontidningar och Sveriges radio. Av dessa är SR de enda som jag ser har valt att skriva mer än TT's information, och det var inte särskilt mycket. Så vad är det i nyhetsvärderingen som gör den här notisen så ointressant? En nyhet som säkert skulle kunna tillägnas en artikel i en populärvetenskaplig tidning.
Teorin bakom nyhetsvärdering är enkel, ju fler som är intresserade desto bättre, och så klart har seriösare nyhetsmedier en plikt att informera om saker som berör och är viktiga, även om de ter sig tråkiga. En nyhet blir intressantare om mediet är ensamt om nyheten, är aktuellt och händer i det område där mediet har sin publik. Och självklart ska det inte gå emot någon etisk policy och princip som till exempel tidningen har.
En bra rubrik till rymdkrocken hade fått mig att läsa igenom artikeln, men jag kan inte värdera artikeln på mina egna intressen. Och i det enda som riktigt går in på min lista över vad som är intressant är att det är aktuellt. Det kommer inte bli en tidnings ”egna” nyhet om inte tidningen tar upp saken ur en annan vinkel. En annan vinkel skulle kunna vara alla vrakdelar som ramlar ner och på vilket sätt de skadar människor och djur.
onsdag 21 januari 2009
Ett första steg.
Nu har jag gjort en ny och alldeles egen blogg. Min första. Och som väntat tog det lite onödigt lång tid att bestämma vad den skulle heta. Jag ville komma på ett namn som var både lite originellt och som sa något om mig. Jag vet inte om jag lyckades men namnet blev i alla fall Avidus, vilket skall vara latin och betyda nyfiken, ivrig och ibland även girig. Nyfikenhet är ett karaktärsdrag som jag gärna ser mig själv ha. Nyfikenhet är för mig glädjen att lära sig något nytt, förkovra sig och "snöa in" på något. Jag ser även nyfikenheten som själva drivkraften bakom många upptäckter, uppfinningar och framsteg, stora som små. För att inte tala om kraften bakom att studera. Visst, jag har förstått att en del tvingas plugga saker som är för dem ointressanta och bara ger arbete och lön. -Men jag hoppas innerligt att jag slipper det. Det kanske är en naiv syn på utbildning, men för mig känns det ändå viktigt att jag är intresserad av det jag läser.
Den här bloggen är huvudsakligen gjord för kursen Journalistik som går av stapeln nu på vårterminen -09 på Karlstads universitet. Men jag tror att jag kommer finna "bloggandet" både givande och roligt, så förhoppningsvis kommer jag fortsätta även efter kursens slut. Jag kan vagt minnas ett kinesiskt ordstäv om att även den längsta vandringen börjar med ett steg, och det är det första steget som är både svårast och viktigast. Likt vandringen har jag nu börjat bloggen med ett första inlägg, det första av många.
//Zewz
Den här bloggen är huvudsakligen gjord för kursen Journalistik som går av stapeln nu på vårterminen -09 på Karlstads universitet. Men jag tror att jag kommer finna "bloggandet" både givande och roligt, så förhoppningsvis kommer jag fortsätta även efter kursens slut. Jag kan vagt minnas ett kinesiskt ordstäv om att även den längsta vandringen börjar med ett steg, och det är det första steget som är både svårast och viktigast. Likt vandringen har jag nu börjat bloggen med ett första inlägg, det första av många.
//Zewz
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)