Eftermiddagsfunderingar om nutidens framtid?

I dagens ledare i Bohusläningen så funderar chefsredaktören över framtidens press och nyhetskällor. Bohusläningen tappade prenumeranter under det gångna året, men detta till trots så tar tidningen ett kliv uppåt i listan över Sveriges största dagstidningar.
Orsaken till den här trenden går det många spekulationer och teorier om, men en av dem är att utbudet av nyheter blir större och större. Det finns många fria och gratis nyhetsbloggar och sidor på internet som rapporterar - mer eller mindre seriöst - om vad som händer i nutiden. Jag har hört att termen "sociala medier" används om dem. Detta är så klart på kort sikt en bra sak, en företeelse som öppnar upp den offentliga diskussionen, och därmed förstärker demokratin.
Men eftersom många bloggar inte har någon som kan ta ansvar för det skrivna, det blir upp till individen att göra den etiska bedömning som är så viktig. Och de flesta bloggare känner antagligen inte till de regelverk som svensk press har enats om att följa. Med det regelverket vill svenska journalister motverka en lagstiftad text om vad som är tillåtet att säga och inte, förutom tryckfrihetslagen så klart.
Våra tidningar, som med en person som ställs till svars för vad som skrivs och med professionella journalister opartiskt rapporterar om händelser fyller en livsviktig funktion i vårt samhälle. Mardrömmen är att det blir så få människor som är villiga att betala för sina nyheter att de professionella medierna dör ut. Kvar blir ett stort opartiskt informationshål. Men det är väl det som är SVT's främsta uppgift att förhindra, så det kommer antagligen aldrig hända.

Samtidigt sjunker Franska tidningars upplagor, och förtroendet för tidningarna är Europas lägsta. Men all heder åt Franska staten som lägger ner ofattbara 2,1 miljarder euro på att stödja tidningarna, och framförallt dagspressen. Om nu detta är en lite överdriven summa låter jag vara osagt.

Som jag redan har nämnt så har Sveriges medier enats om några ganska korta regler över vad man bör publicera. Men detta är alltså ingen lag, utan bara rekommendationer som, mig veterligen, alla svenska medier har anammat.
Dessa riktlinjer kan - och görs - tolkas på olika sätt. Ett typexempel på detta är hur pressen har följt det uppmärksammade mordet i Malmö. Om hurvida det är till allmänhetens intresse att få veta deras religiösa tillhörighet. Jag kan känna att vi särbehandlar de grupper som har varit utsatta för mycket förolämpningar. Är det möjligt att få en jämställd syn på till exempel homosexuella om alla journalister tänker sig för både en och två gånger innan han formulerar en mening om homosexuella?
Självklart inser även jag vikten av att inte förolämpa någon folkgrupp i media, men samtidigt är något som faktiskt säljer, och därmed borde väl allmänintresset vara stort? Men om en tidning skulle tänka på det sättet skulle snart inget döljas i brödtexten, vilket är helt oacceptabelt. Vad som skrivs och inte är en hårfin gräns som varje enskild journalist och tidning får väga själv, enligt min mening. Men jag menar också att skribenten, eller den som ansvarar för formuleringarna får ställas till svars för det han skriver.

Som sista stycke vill jag nämna att det finns det en blogg som är kritisk mot nyhetsbyrån TT (www.tt-kritik.blogspot.com om någon är nyfiken). Bloggen har bland annat anklagat TT (eller någon skribent för TT) för att vara antiisraeliska i frågan om Gaza. Nu ska man kanske inte tro på det de skriver helt och hållet, vilket är värt att tänka på att samma motto gäller för all rapportering och press. Alla har gjort fel någon gång, och det kommer hända igen. Men bloggen är ett bra exempel på att det är lättare att nå ut till många läsare i dagens informationssamhälle, på gott och ont.

//Zimon